Salongsrevolutionärerna

We miss the directness of play (our original kick in doing art in the first place); we miss smell, taste, touch, the feel of bodies in motion.

– Hakim Bey, Immediatism, vii

Undandragandet och dess icke-handling implicerar således inte bara en reträtt från öppen strid med fienden, flykten ger inte bara ett tillfälle att slicka såren, utan skänker även revolutionärerna möjligheten att förnya sig själva med den dynamik som själva undandraget innebär. På detta sätt finns det precis som i all annan negativitet en affirmation.

– Mårten Björk, “Paulus och undergången“, Subaltern #1

Den enda kommunikation som är intressant ur revolutionär synvinkel är den som sker mellan människor som försöker bryta sig loss från den gamla världen. Denna kommunikation är dialogen om taktiken och strategin för formerandet av kommande gemenskaper och realiserandet av nya former av begär. Om revolutionen varken är en ingivelse som ges av medvetande, eller av en kris, är det alltså så att upproret måste innebära en aktivitet där människor flyr och angriper kapitalförhållandet genom utvecklandet av begär och förhållanden som inte kan tillfredsställas av kapitalet.

– Marcel, “Angreppets och undandragandets kommunism“, riff-raff, nr 7

Interacting Arts är bokstavligen salongsrevolutionära. Vi är inte bara på ständig flykt undan löneslaveriet utan vårt undandragande från kapitalets snäva villkor konstituerar också en social praktik. Genom att tillfälligt låtsas att vi inte står under dess ständiga exploatering händer det att vi lyckas skapa möten mellan människor som föder nya begär. Begär som inte går att tillfredsställa inom den kapitalistiska åskådarkulturen.

(En gång i tiden var vi nöjda med x-files, sköna serietidningar, counter-strike, extraknäck som tidningsutdelare eller spärrvakt, men det fungerar inte längre. Vi gör hellre en egen tidning än delar ut MTGs, vi gör hellre egna dataspel än spelar någon annans, vi plankar hellre på tunnelbanan än sitter i spärren. Men det här är bara en parantes därför att flykten sträcker sig långt bortom do-it-yourself-tänk.)

Vi har alla kastat ut våra tv-apparater, vi har lärt oss hur vi kan bo till extremt låga kostnader, vi roas inte längre av kultur såsom den presenteras i lättsmälta välpacketerade portioner. Vi vill någonting annat, nya begär har intagit våra kroppar.

Dessa begär tog oss i besittning under salongerna och i viss mån under levande rollspel. Salongerna utgör när de fungerar som bäst som glimtar av en annan värld, av andra verkligheter. Och ur dessa konkreta erfarenheter av liv kommer vår politiska ambition, för vi förstår att inget av dessa begär kan blomma ut till fullo inom det kapitalistiska samhället. Vår revolution börjar i salongen, såsom de Sades började i sängkammaren och Batailles vid offeraltaret.

På salongerna gör vi allt för att lägga vardagen bakom oss. Vi pratar inte om den tråkiga kursen på univeritetet, den sviniga chefen eller de trassliga familjeförhållandena. Vi fokuserar på vad som är möjligt där och då, mellan de människor som är närvarande. Med Hakim Beys begreppsapparat skulle man kunna kalla salongerna för temporära autonoma zoner:

The TAZ is like an uprising which does not engage directly with the State, a guerilla operation which liberates an area (of land, of time, of imagination) and then dissolves itself to re-form elsewhere/elsewhen, before the State can crush it. Because the State is concerned primarily with Simulation rather than substance, the TAZ can “occupy” these areas clandestinely and carry on its festal purposes for quite a while in relative peace. (TAZ)

Salongerna tar oftast plats i just salonger (läs ombyggda vardagsrum) men kan lika gärna ta plats i en övergiven industrikåk. I citatet ovan hittar man också en av anledningarna till att vi sällan dokumenterar salongerna. Det är inte ett problem att vara i ett övergivet hus eller att man tar sig in på ett sandtag, så länge man inte visar att man gör det. När Bey skriver om Simulation ska man förstå det som Baudrillard skriver om begreppet, som en medialiserad bild av en händelse eller icke-händelse.

En annan anledning att inte dokumentera vad som händer är förstås att vårt agerande skulle förändras så fort det exponerades för en kamera. Det måste helt enkelt fortsätta pågå som en obskyritet. Det finns förstås undantag. Ibland kan en kamera skapa lite eld i baken på folk, vilket rotodromfilmen är ett bevis på. “Vi vill kontrollera våra medier, inte bli Kontrollerade av dem. Och vi skulle vilja minnas en viss psykisk kampform som betonar insikten att kroppen själv är det minst medierade av alla medier.” för att återigen använda Beys ord.

Erfarenhet har visat att ju längre tid en salong håller på desto längre kan vi ta oss bort från den gamla världen. Oftast håller vi bara på en kväll eller en dag men ett par gånger om året lyckas vi slita oss lösa från studier och arbete under ett flera dagar i sträck. I en text med den omständiga titeln “Report on the Construction of Situations and on the International Situationist Tendency’s Conditions of Organisation and Action” skriver Guy Debord följande:

Our action on behavior, linked with other desirable aspects of a revolution in mores, can be briefly defined as the invention of games of an essentially new type. The most general goal must be to expand the nonmediocre part of life, to reduce the empty moments of life as much as possible.

Det räcker inte med att hänga några dagar tillsammans med sina vänner för att nå bortom den här världen. Debord har helt rätt i att vi måste utveckla dessa “nya spel”, jobba aktivt med olika experimentella metoder. Vi har utan tvekan kommit en bit på vägen och jag hoppas att vi kan dela med oss av erfarenheterna i högre utsträckning under den närmaste tiden.