Samtidigt som Dreamhack öppnade portarna i Jönköping i veckan hade SKL och Ungdomsstyrelsen bjudit in till en konferens på temat Unga och nätverkskulturer. Detta var tredje året och konferensen fullbokad. Själv var jag inbjuden av Calle Nathanson för ett panelsamtal med Lotta Brilioth Biörnstad från Länsteatrarna och Jonathan Danemo, ordförande i Goodgame. Det var ett bra samtal, jag hinner dock inte fördjupa mig i vad som sades utan tänkte dela med mig av reflektioner som jag fick av de (retoriska) frågor som Calle skickade panelisterna på förhand. Som vanligt hinner man ju säga knappt hälften av vad man tänkt i sådana sammanhang.
Den virtuella arenan med internet och dataspel innebär nya kulturmönster, hur påverkar det kultur i den fysiska världen?
Det är viktigt att inte tänka sig den virtuella arenan som någonting frånskillt den verkliga världen. Det är vanligt att vi tolkar våra vardagsupplevelser med medieupplevelser. Datorspelen och internet skapar en ny typ av kulturkonsument som inte nöjer sig med att bara titta på, utan som vill kommentera, utveckla, konfrontera och gå i dialog med vad de ser. Jag tror att datorspel har haft ett extremt stort inflytande på hur min generation ser på statsrummet. Jag tror att man kan förstå trender som urban exploration, alltså utforskande av tunnlar under staden och le parkour, en sorts gatuakrobatik, som konsekvensen av den typ av seende som utvecklas i datorspel. – Känn på alla dörrar, hoppa mellan plattformar, ta dig så djupt ner i grottan som möjligt eller så högt upp på leveln som du förmår. Spelen skapar när de fungerar som bäst ett lekfullt, flexibelt och självsäkert sätt att förhålla sig till den fysiska världen.
Innebär ett ökat deltagande och deltagarkulturer att “alla kan tralla”? Kommer det inte att finnas professionella kulturövare i framtiden?
Jag tror inte att deltagarkulturer kommer att ersätta åskådarkulturen. Däremot kommer vi se en tendens till ökat deltagande i framtiden. Att alla kan vara deltagare är inte samma sak som den amatöristiska tanken om att alla kan lära sig spela ett instrument eller lära sig skriva noveller, även om den tanken visserligen är fin. Deltagarkulturer värderar andra egenskapar än åskådarkulturen. Det är den kommunikativa förmågan som står i centrum, inte förmågan att producera en kulturprodukt som är skön eller behagfull att konsumera. Deltagande fordrar andra egenskaper, som förmågan att ta del i en process, att samtala, leka, spela roller, testa positioner, nätverka och dela med sig.
Professionella kulturutövare kan bidra till en deltagarkultur genom att inspirera och genom att göra sina verk tillgängliga som en kulturell allmäning.
(Hur) ska det offentliga stödja den virtuella arenan och dess möjligheter för att uppleva, skapa, delta och distribuera konst och kultur?
Det finns många sätt. Tänk SVT och SR till exempel. Med lite slit och möda skulle de kunna digitalisera och distribuera hela sitt arkiv. Det häftiga med den digitala kulturen är att vi potentiellt sett kan få tillgång till hela den moderna kulturhistorien i ett klick.
Sen finns det en annan viktig aspekt av detta: Deltagande i allmänhet och på nätet i synnerhet kräver kunskaper! Skolan har en viktig funktion: alla borde få samma möjlighet att använda alla de verktyg som står till buds. Det finns en tröskel för att gå med i varje deltagarstyrd process. Hur funkar det? Vad får jag göra och vad får jag inte göra? Det finns en tanke om att ”unga” lär sig de här sakerna automatiskt, vilket till viss del stämmer – men många hamnar utanför. Vi får inte glömma att det går att förhålla sig till internet som till en tv eller kvällstidning, som en helt passiv mediekonsument helt enkelt.
Vad skulle till exempel hända om vi lärde hela den pensionerade svenska befokningen hur Wikipedia fungerar. Vi skulle kunna få ett uppslagsverk som täckte varenda liten byhåla i Sverige, hur olika företag och myndigheter utvecklats genom åren, osv. Det är ju ovärderlig kunskap som finns därute och som bara väntar på att få delas med oss andra.
Finns det en kvalitetsaspekt inom den virtuella arenan eller innebär dataspel, youtube, myspace, facebook ett förytligande och fördummande?
Den mörka sidan av den digitala kulturen är vi väl alla bekanta med. Musarmar och stela nackar. En sorts zombietillvaro framför skärmens förföriska sken. På den rent kroppsliga nivån är jag dock rätt optimistisk, eftersom ny teknologi kommer att bli mindre och mer mobil, vilket kommer att leda till att det fysiska rummet får större betydelse igen.
Det är svårt att säga generellt om den virtuella arenan fungerar har positiva eller negativa inverkningar på människor. Det är ungefär som att fråga sig om verkligheten är bra eller dålig för oss. Virtuella miljöer ger oss uppenbarligen möjlighet att uppfylla behov och begär som är svårare att åstadkomma i en fysisk miljö. Jag är helt övertygad om att internet kan verka såväl förytligande som fördjupande.
Är det en offentlig uppgift att stärka konstnärlig kvalitetsutveckling? Och borde dataspel var en del av kulturpolitiken?
Kulturpolitiken borde absolut stödja experimentella konstnärliga projekt i högre grad. Nu när Framtidens kultur-fondens pengar är slut borde man verkligen få fram andra medel. Det är viktigt att fortsätta diskutera kvalitetsbegreppet, eftersom det kompliceras oerhört mycket av att relationen mellan kulturproducenter och konsumenter förändras och tidvis flyter samman.
Datorspel lyser med sin frånvaro i kulturpolitiken. Jag tror att det finns saker att göra, men jag har stor förståelse för att politiker har svårt att hitta ett sätt att förhålla sig till en kulturform som de själva inte riktigt kan relatera till. Det är ju svårt för politikerna att bestämma vilken utveckling de ska stödja. Jag tror att det viktigaste är att stödja spelutbildningar där studenterna kan utveckla en egen stil.
Leave a Reply