Kulturpolitik och åskådande

Alla vet att kulturpolitiken värderar åskådare, närmare bestämt hur många åskådare som en teater, opera, utställning, film, etc lyckas attrahera. Om detta handlar den kulturdebatt som nervöst väntar på Kulturutredningens betänkanden. Mot de ekonomiska och publikräknande värdeskalorna som kulturpolitiken kretsar kring ställer teaterns försvarare “immateriella värden”. I debattartikeln En talande tystnad ställer företrädare från Orionteatern, Unga riks, Teater Giljotin, Unga Klara, Folkoperan m fl upp följande problem:

I ett samhälle som präglas av mätbarhet – allt ska kunna mätas i kronor – så är det inte så lätt att tala om de värden som är svåra att mäta nationalekonomiskt, de immateriella värdena.

Ändå försöker de sig på att definiera dessa värden. De värden som borde göra det självklart att satsa kulturpolitiska pengar på teater:

Ändå är det just de värdena – som man skulle kunna benämna ett lands andliga infrastruktur – som utgör en av ett lands verkligt stora tillgångar. Det är de andliga värdena som gör att det kan uppstå en nationell samling när ett passagerarfartyg sjunker på väg över Östersjön eller när en stor våg långt borta sköljer bort allt i sin väg: Hur ska empati och medkänsla mätas i kronor och ören? Det går inte. De måste mätas på annan richterskala.

Jag häpnar inför ovanstående stycke. Att så många av sveriges teateraktörer skriver under på sådan populistisk, nationalromantisk, närmast reaktionär smörja är besvärande. En av de som skrivit under, Lars Björlund, är präst, vilket gör andlighetsvurmandet ännu mer problematiskt. Menar de på allvar att teaterns uppgift är att skapa nationell enhet á la 1800-talet eller försöker de bara blidka den borgerliga regeringens mörkblå falanger?

Mot den nyliberala doktrin som Holstein förespråkade ställer de alltså nationalistiska “osynliga” värden:

Varför har vi i Sverige en regering som just nu säljer ut vår gemensamma materiella – och immateriella – infrastruktur? Varför är det viktigare att till varje pris forma oss till lydiga konsumenter? Är vi ett land eller är vi en galleria? Det här handlar inte om vem som ska få lyfta a-kassa eller inte. Det här handlar om någonting annat, av strukturell art, något osynligt.

Det är tydligt att teaterlivet förutsätter sin egen godhet, en godhet av osynlig karaktär. Men om teatern ska verka som en demokratiserande kraft så borde den diskutera den praxis som i grunden erkänner den rådande kulturpolitikens åskådarinriktade struktur. Kulturpolitiken och teatern har i grunden gemensamma mål: att få många människor sitta stilla och hålla tyst. Även teatern vill forma oss till “lydiga konsumenter”.

Hur skulle det se ut om samhället började värdera deltagande högre än åskådande. I dessa frågorna har ungdomsförbund och bildningsförbund en viktig roll att spela, liksom kommunalpolitiken. Till skillnad från statens kulturstöd är dessa aktörer mer vana att initiera och administrera deltagarkulturer: genom studiecirklar, möten och workshops – som inte nödvändigtvis syftar till att framställa scen- och kulturprodukter utan snarare kreativa och aktiva medborgare.

Debatten kring kulturpolitiken framstår alltmer som ett fördelningspolitiskt slag mellan representanter från förlegade och institutionaliserade kulturformer.