Del 3 i en serie om Slussens förlorade ekologi. När Slussen rivs är det inte bara de grånade fasaderna och den sönderkörda trafikkarusellen som står på spel. Slussen har nämligen fungerat som en av de mest säregna platserna för omärkliga motståndsrum och underjordiska initiativ som Stockholm känner.
Den vågahalsigaste av alla strapatser började vid Tjärhovsplan, inte långt ifrån Kafé 44. Vi hade sett ett inbjudande ljus ett par meter under ett galler i trottoaren. Vi var ett ganska stort gäng, kanske åtta personer. Vi kilade in en skruvmejsel mellan springorna i gallret och fick fäste nog för att öppna det. En efter en klättrade vi ner för den stege som var fastsatt vid luckan. Vi släckte lampan för att inte väcka uppmärksamhet. Vi passerade en dörr och stod i en vidsträckt korridor som sträckte sig rakt västerut – mot Slussen. Det var servicetunnlar för fjärrgasen som vi hamnat i. Många lägenheter på Södermalm har fortfarande gasspisar och en del hus värms med gas. Vi följde tunneln till dess slut, en låst och välbommad dörr. Men i en sidogång hade vi hittat ett hål som vi tvekat inför, men som efter återvändsgränden pockade på vår uppmärksamhet. Hålet såg ut som att det var urgröpt ur betongen med en sked eller något annat primitivt verktyg, men det var ett par decimeter tjock betong som hade hackats bort. Vi lös med ficklamporna ner i det mörka hålet, där fanns ett rum med vatten över hela golvet. Men i allt vatten stod en stol, som man skulle kunna hasa ner till. Vattnet kanske var en decimeter ljupt, inte så farligt alltså. Det porlade lätt. Vi band plastpåsar runt fötterna och hasade ner till stolen en och en. Därifrån kunde man vada vidare till en torr avsats. De flesta klarade sig undan missöden men en del av oss blev rejält blöta om fötter och skor. Men när vi kommit såhär långt så kändes det att det var lika bra att fortsätta.
Jag minns inte i detalj hur det såg ut efter det vattenfylda rummet, men jag vet att vi klättrade längs fuktiga och skraltiga träplattformar. Vi tog oss djupare och djupare ner. Vi hade tagit oss ner genom ett schackt. På ena sidan den våta bergväggen, på andra sidan grå betong. Vi hade säkert varit nere i närmare en och en halv timme. Vi visste inte alls var vi var någonstans vid det laget. Någonstans runt Slussen var vi nog, men vi hade inte någon mer specifik idé än så. Vi var ganska kalla och hungriga, särskillt de som blivit blöta. Vi pratade om att återvända. Men det skulle vara en lång väg.
I betongväggen uppenbarade sig då en lucka, med reglar som kunde hakas av. Vi skickade in ett par personer för att spana. Där inne var ett stort utrymme med ett enormt luftkonditioneringssystem. Vi insåg att vi var i botten på ett mycket stort hus. Vi hörde en av hissarna sätta fart och tog skydd bakom lufttrummorna. Hissen stannade tvärt igen. Vi kunde se på panelen att den åkt från en våning till en annan. Med nåson sorts datorspelslogik kändes det självklart att det måste vara en vakt gå på rond genom den tomma byggnaden. Vi var 5 våningar under entréplan. Vi måste alltså ha tagit oss åtminstonde 15 meter ner i berggrunden. När hissen satte igång för tredje gången sprang vi upp för trapporna mot entréplanet. Vi kom upp i en foaje och skymtade ljuset från gatlyktorna därute. Adrenalinet rusade nu i våra kroppar och risken för att vi satt igång ett rörelsedetektorlarm trängde fram genom de tysta rummen. Entrédörren var ordentligt låst. I panik sprang vi längs en lång korridor, i slutet av den hittade vi en nödutgång som vi fick upp. Vi kom ut i den klara natten, skrek och hoppade i glädje över att vara fria och välbehållna. Vi tittade tillbaka mot det mörka KF-huset i vetskap om att vi kände den där glasborgen bättre än alla kontorsarbetarna tillsammans.
Leave a Reply