Del 1 i en serie om Slussens förlorade ekologi. När Slussen rivs är det inte bara de grånade fasaderna och den sönderkörda trafikkarusellen som står på spel. Slussen har nämligen fungerat som en av de mest säregna platserna för omärkliga motståndsrum och underjordiska initiativ som Stockholm känner. Slussen bär på hemligheter som fötts i alla de labyrintinska gångar som eroderat platsen och som slutligen kommer bli dess fall. Slussen kan inte bära sig själv längre. Den underjordiska aktiviteten kommer leda till kollaps. Den här essän är förvisso nostalgisk, men vill inte argumentera för något bevarande. Förnyelse tillhör stadens liv och rörelse, men i tider av stadsplanering och ett alltmer kontrollerat offentligt rum så  är det intressant att stanna upp lite inför alla arkitektoniska misstag som skapade förutsättningarna för en så märklig och förunderlig plats som Slussen.

Kroppar och maskiner i Slussens flöde

Slussen har länge varit Stockholms hjärta. Ett hjärta med dålig blodtillförsel, i stort behov av en bypass-operation. Slussen förbinder Mälaren med Östersjön i väst-östlig riktning och Södermalm med Gamla Stan i syd-nordlig riktning. Den reglerar vattnets flöde och hjälper små båtar passera som inte skulle klara Strömmen norr om Gamla Stan. Nere vid kajen går den för Stockholm så karakteristiska Djurgårdsfärjan. Vid Slussen passerar även andra trafikflöden: bussar och bilar, tunnelbanans gröna och röda linje, Saltsjöbanan, spår för pendeltåg och fjärrtåg, samt en relativt väl gömd motorväg som bränner rakt mellan den gamla medeltida stadskärnan och den 1600-talsspäckade Riddarholmen. För ett par år sedan installerades även en station med lånecyklar.

Bussarna kommer in i hög takt från Nacka och Värmdö. Även Saltsjöbanan tuffar in från det hållet på sin enkelspåriga linje. Bussterminalen ligger nära vattennivån, djupt under Södermalmstorg. Under informationstavlorna står det alltid någon och säljer billigt bröd direkt från pall. För att komma upp där nerifrån finns tre möjligheter: tunnelbanans rulltrappor och peronger, några mörka ensliga trappor eller genom den sunkiga underjordiska galleria som på något sätt är inklämd mellan terminalen och markplan. Därupe går även de så kallade blåbussarna, som ersatt stans gamla spårvagnslinjer, tvåan och trean, samt en rad andra bussar på väg i alla väderstreck.

I tunnelbanestationen sker byten mellan gröna och röda linjen. Om man ska generalisera grovt så står gröna linjen för den någorlunda fungeranderande delen av miljonprogrammen samt medelklassens ombonade villaområden, medan den röda linjen söderut ofta får stå som sinnebilden för de misslyckade miljonprogrammen med sociala problem. Självklart rymmer de båda linjerna mycket mer än så. Hur som helst blir Slussen en naturlig mötesplats för de som vill möta upp med vänner från den andra linjen.

Tågspåren är en historia för sig. De brukar beskrivas som en getingmidja, eftersom alla tåg ska passera Stockholm måste passera på TVÅ? spår, oavsett om det är godståg, pendeltåg , regionaltåg eller snabbtåg. Det är så smalt just eftersom man inte vill spränga sönder den anrika Riddarholmen, som effektivt sätter stop för ett tredje spår. En gång försökte man åtgärda det, men misslyckades halvvägs. Vi återkommer till det mytiska Tredje spåret, som aldrig blev klart.

Motorvägen går helt under mark och stör faktiskt inte så mycket, den kommer fram under Sheraton hotell och drar över fjärden och försvinner in mellan holmarna några hundra meter bort. På bilvägar och akvedukter ser man tydligt hur Slussen krackelerar. Delar av dessa har tagits ur bruk, eftersom de slitna konstruktionerna och den eroderade betongen inte beräknas stå pall för bussarnas obevekliga tyngd.

Att cykla genom Slussen är ett litet helvette som många utsätter sig för under sommarhalvåret. Hela trafikplatsen präglas av en serie ad-hoc-lösningar, oväntade gropar i asfalten och en förvirrad skyltning. De temporära lösningarna, cementpallar och varningsskyltar, har nu stått i flera år.

När man tänker på det såhär är det fascinerande hur många funktioner som Slussen är planerad för att inhysa. Att planera för ett sådant komplext flöde av maskiner och kroppar är imponerande. Ändå har vi bara skrapat på ytan. Slussen är så mycket mer och om vi likt alla de råttor som bebor Slussen sniffar oss fram längs fasader och trottoarer så ska vi snart finna många fler platser som ryms i Slussens labyrintinska konstruktion.