Det har kommit en ny fin seriebiografi om Friedrich Nietzsche som dessutom översatts till svenska och publicerats av Agerings – Nietzsche : att skapa sig frihet. Både Svenskan och Thente på DN har uppmärksammat den svenska utgåvan. Den baseras på ett filmmanus skrivet av den franske anarkohedonisten Michel Onfray och är ambitiöst illustrerad av Maximilien Le Roy. Det fina med det grafiska arbetet är att Maximilien ger Nietzsches kropp liv, hans blogg ger en fin bild av arbetsprocessen. Aldrig tidigare har jag sett Nietzsche dansa, leka och klura på det sättet, de fotografier som finns representerar inte de sidorna hos honom, de är stela och uppställda.
Nu var egentligen inte ärendet med detta inlägg att göra reklam för boken, utan att dela ett utdrag ur Den glada vetenskapen skriven 1882 (Symposion, 2008, övs. Carl-Henning Wijkmark, s.85-85) där Nietzsche ondgör sig över teater och alkohol samt hastigt avslutar med en uppmaning att skriva en narkotikans historia. Håll till godo – ingen nåd:
86
Om teatern. – Denna dag gav mig på nytt starka och högstämda känslor, och om jag kunde få musik och konst när kvällen kommer, så vet jag mycket väl vilken musik och konst jag inte skulle vilja ha. nämligen allt sådant som berusar sina åhörare och skulle vilja tvinga upp dem till ett ögonblick av stark och högstämd känsla – dessa själens vardagsmänniskor som om kvällen inte liknar segrare på triumfvagnar, utan trötta mulåsnor på vilka livet lite för ofta använt piskan. Vad skulle dessa människor över huvud taget veta om “högre stämningar”, om dt inte fanns rusgivande medel och idealistiska piskslag! – och så har de då sina inspiratörer liksom de har sina viner. Men vad har jag med deras drycker och druckenhet att skaffa! Vad ska den inspirerade med vin! Tvärtom ser han med en sorts äckel på de medel och förmedlare som här ska framkalla en verkan utan tillräckligt underlag – en efterapning av det höga själsflödet! – Vad tjänar det till att ge mullvaden vingar och stolta illusioner – innan han kryper in i sin håla och somnar? Skicka honom på teatern och sätta en stor kikare framför hans blinda ögon? Människor vilkas liv utgör en “handling” utan ett geschäft, varför ska de sitta framför en scen och titta på främmande varelser för vilka livet är något mer än ett geschäft? “Det är skick och bruk”, säger ni, “det är underhållande, det är vad man kallar bildning!” – Nå i så fall saknar jag nog bildning för det mesta, ty denna anblick är mig för det mesta motbjudande. Den som har tillräckligt med tragedi och komedi i sitt sällskap, håller sig nog helst borta från teatern; eller också, i undantagsfall, blir för honom hela företeelsen – teater och publik och diktare tillsammans – till det egentliga tragiska och komiska skådespelet, så att det uppförda stycket blir relativt oviktigt för honom. Den som själv är något i stil med Faust och Manfred, vad bryr han sig om teaterns Faustar och Manfredar – även om det förvisso ger honom något att tänka på att man över huvud taget framför dylika figurer på teatern. De starkaste tankarna och lidelserna inför dem som inte är i stånd till tanke och lidelse – men till berusning! Och det förra som medel till det senare! Och teater och musik som européernas haschischrökande och beteltuggande! Åh, vem ska berätta oss hela historien om narkotika! – Det är nära nog bildningens historia, den såkallade högre bildningens!
Leave a Reply