Medvetandet är en muskel – minimalism i 60-talsdansen

Jag läste precis koreografen och dansaren Yvonne Rainers artikel ”The Mind is a Muscle” i samband med en kurs om kropp och rörelse på Södertörn. Nedan följer en summering och lite tankar om människa och maskin.

Artikeln är en sorts undersökning eller beskrivning av Rainers verk Trio A (The Mind is a Muscle) och Trio A. I förordet, skrivet i slutet av 90-talet, långt efter själva artikeln från 1966 gör hon vissa anmärkningar. Hon ursäktar sig för historisk närsynthet och en onödig fixering vid ”stora” män i konsten. Hennes ärende är hursomhelst att försöka begripa dansens utveckling under 60-talet i relation till minimalistisk konst och skulptur. Förordet fortsätter med en beskrivning av alla de sammanhang som Trio A användes i under de följande åren, hur den blev en politisk performance genom att dansas av nakna kroppar, blott insvepta i den amerikanska flaggan – en protest mot arresteringar av personer som ”degraderat” stjärnbaneret. Det finns någon sorts glädje i hur koreografin mångfaldigats sedan premiären och fått sitt eget liv, oberoende av Rainers enskilda kropp.

Så till själva artikeln, en ”kvasiundersökning av minimalistiska tendenser” som alltså skrivs samma år som hon gör Trio A (The Mind is a Muscle). Den börjar med en jämförande uppställning mellan å ena sidan objekt (skulptur och konst), å andra sidan tendenser i samtida dans. De första sju punkterna består av kvalitéer som elimineras eller minimeras. De kommande sju av kvalitéer som ersätter de föregående. Det en strävar bortifrån i minimalistisk konst är kvalitéer som konstnärens handrörelser, hierarkiska relationer och illusionism, vilket på dansområdet skulle kunna motsvaras av frasering, utveckling mot klimax och performance. Fram träder en annan sorts estetik som inom konsten kretsar kring fabrikstillverkning, enhetliga former och enkelhet, en estetik som i dansen går att föreställa sig som vad Reiner kallar energijämlikhet, jämlikhet mellan kroppens olika delar och mänsklig skala. Hon är själv tvekande inför att göra den här typen av uppställningar och generaliseranden, men verkar tycka att det är värt det för att få grepp om sin konstnärliga praktik. Hon påpekar också att själva minimerandet av någonting behandlar detta något som ett problem och aktiverar det därigenom som intresseområde.

Rainer beskriver dansens kvalitéer utifrån energiomvandlingar snarare än kroppsliga arrangemang. I Trio A söker hon ett kontinuerligt rörelseflöde, vilket dock inte betyder att dansarens energiomsättning är konstant. Kontinuiteten finns i hur rörelsen uppfattas utifrån, inte inne i dansarens kropp. Den jämna energinivån ser hon som en uppgörelse med västerländsk dans, som ofta organiserats runt utbrott av maximal energi i början av en fras, för att sedan följas av återhämtning. Sökandet efter klimax i dansen betraktar hon som överdrivet dramatisk och onödig.

Den minimalistiska dansen lämnar även idén om dansaren som någon sorts övermänniska med teknisk virtuositet. Hon tar upp hur någon som skrev om Judson Theatre (som var en viktig scen i New York) frågar varför konstnärerna där är så mycket sig själva på scenen. Rainer vill snarare beskriva det som att dansaren blir en neutral doer, en görare som skulle kunna vara vem som helst och som därför inte behöver förstärkas eller iscensättas med scenkostym och liknande effekter. Dansen intresserar sig för de vardagliga rörelser som de flesta kroppar förmår: stå, gå, springa, äta, bära, röra eller bli rörd av ett objekt, till skillnad från balettens våldsamma hopp grand jeté som inte kan göras utan måste dansas.

Samtidigt kräver Rainers dans en del av sin görare – rörelsens kontinuitet, bristen på pauser och jämställandet av kroppens olika delar. Rörelsen är abstrakt, den föreställer inget, samtidigt har den en energinivå som hon jämför med att resa sig ur en stol eller gå ner för trapporna. Denna ”självklara” intensitet är dock en illusion, även den minimalistiska dansen döljer något, nämligen hur kroppens måste arbeta med olika intensitet för att uppnå något som ser ut som ett jämnt flöde. Detta får mig att undra över om minimalismen verkligen rör sig på en ”mänsklig skala” – här framträder ju snarare än maskinestetik. Rörelsen blir genom repetitionen till objekt. Rainer själv skriver att effekten blir en uppvisning som är mer lik arbete än vad vi traditionellt tänker på som en föreställning.