Melancholia, tankar och bilder

Ur programmet:

Varje morgon reser vi oss mot solen och varje kväll kollapsar vi mot jorden. Kanske är denna rörelse grunden för en tillvaro präglad av högt och lågt, ljust och mörkt, hopp och förtvivlan. I det bleka skenet av en kommande katastrof får vi chansen att ställa de mest grundläggande livsfrågorna. De frågor som vi kanske tenderar att skjuta framför oss.

Ska vi leva med lätthet i himlens element eller grundat i jordens gravitation? Ska vi bygga relationer i långa banor eller gå från ett intensivt möte till ett annat? Ska vi leva med livet eller döden för ögonen? Ska vi ta hand om oss själva eller varandra? Ska vi leva måttfullt och asketiskt, eller njuta av jordens frukter fullt ut så länge det varar?

Det hör till människan att kasta blickar mot vårt eget förestående slut. Om det så är det individuella slutet eller vår kulturs undergång. För de flesta finns nog det där slutet mest i bakgrunden, det träder bara fram i vårt medvetande vid vissa punkter. Att ställa livet i relation till sin slutpunkt är alltid ett risktagande. Det där slutet, om det så är plötsligt eller om det smyger sig på, kan få oss ur balans. Det spelar mindre roll om det kommer gradvis eller omedelbart, övervägt eller slumpartat.

Vid dessa punkter, dessa ögonblick av insikt, riskerar vi att slungas in i stämningar och känslor som är större än oss själva. Chock, förnekelse, sorg, depression. Och i dessa känslors efterdyningar – melankolin, som vi inte kan annat än välkomna. Skör, sval och vacker viskar den om vad som är värdefullt att hålla tag i och vad som går att släppa taget om.