Jag sitter i min mors gamla hus på Gotland och min blick landar på en “aktuell uppslagsbok” från det tidiga 50-talet. Eftersom jag läst Albert Camus’ Människans Revolt de senaste dagarna, skriven under dessa år fångar uppslagsboken mitt intresse. Denna stillsamma men oväntade nerdykningen ger genast napp – här levereras en genomgång i dagens ljus transformerats till ett av mina favoritämnen: bortglömda medieteknologier, teknologier som försökt fånga och förmedla någon aspekt av verkligheten som tidigare inte kunnat representeras. Dessa glömda teknologier är intressanta för att de påminner om att seendet och alla andra sinnen för den delen, ständigt förändras. Sinnena har sin historia. Människan är inte färdig.
I När-Var-Hur från 1954 (s. 359-360) berättar civilingenjör Johs. B. Hegna om olika metoder för tredimensionell film. Pionjärer på området var det nazistiska Tyskland, som 1937 använde så kallad djupfilm för militär undervisning, men det kommande året dyker liknande initiativ upp här och var i världen. “Bland de många metoder som finns är anaglyf-, polaroid-, raster-, cinerama-, och cinematoscope-metoderna de vanligaste.” Den anaglyfa metoden känns igen från serietidningar, mm. Glasögon med ett rött och ett grönt filter används för att betrakta en bild gjord av röda och gröna linjer. Inga konstigheter. Det som däremot fångar min uppmärksamhet är polaroidmetoden:
“Vid polaroidmetoden sätter man in sådana polariseringsfilter i projektorn på så sätt att ljuset från den ena bildremsan endast består av horisontella svängningar och från den andra av endast vertikala. Åskådaren har glasögon med linjerat filter som motsvarar projektorn så att vänster öga bara ser det som gått igenom bilden med t.ex. vertikalt svängande ljus och höger öga bara det som gått genom bilden med det horisontellt svängande ljuset. Utom polariseringen krävs här att filmduken har en metalliskt reflekterande yta. Polaroidmetoden har även visats offentligt på flera biografer i Sverige under det gångna året. Det går bra att visa färgfilm med polaroidmetoden. Dess enda svaghet är att åskådaren måste ha glasögon.”
Det låter utmärkt tycker jag. Vad hände med denna medieteknologi? När filmindustrin nu påstås vara påväg in i en kris är det väl läge att plocka fram det gamla trumfkortet 3D-bio, den kommer knappast att kunna laddas ner till hemdatorn de närmaste 20 åren.
Här berättas också om en biograf i Moskva, som under hela 40-talet visat “djupfilm” med hjälp av rastermodellen. Där har femton mil (!) koppartråd spänts upp i “solfjäderform mellan två järnbalkar” framför filmduken. Rastermodellen bär dock på vissa närmast humoristiska problem: “En nackdel med rastermetoden är att biografsalongen måste vara mycket smal för att åskådaren ska kunna uppfatta något av filmen. Det värsta är emellertid att den kräver att åskådaren sitter absolut stilla med huvudet filmen genom.” Där sitter alltså betraktarna på en lång rad och försöker hålla huvudet på skaft. En mycket bra illustration på hur åskådarkulturen tämjer våra kroppar till lydnad.
Cineramametoden och cinemascopmetoden är två varianter som påminner om dagens cosmonova. Slutligen ställer man sig också frågan “Slår djupfilmen igenom?” Jo, framtiden ser nog ljus ut, det största hindret för 3d-filmens utveckling är landsortsbiografernas dåliga ekonomi. Attans.
En kul introduktion av 3d-fotografi kan man läsa här. Inom en nära framtid tänkte jag publicera en text om holografin, som introduceras i Sverige på Kulturhuset 1976.
Leave a Reply